Javisst, du läste rätt. Och jag talar inte om någon skräp-kamera med tillverkningsfel med usel upplösning som säljs ut på Överskottsbolaget, utan en fullt funktionsduglig kamera med 1,3 megapixel och inbyggd blixt. Här är det något lurt i görningen tänker du. Rätt. Men inte olagligt eller ens skumt.

Istället handlar det om att utnyttja en produkt till ett ändamål den ursprungligen inte var tänkt för.
Jag talar om en ”engångs-digitalkamera”. Engångs? Ja, det var så det var tänkt. För att ta historien från början:

Fotokedjan RitzCamera i USA kom på en brilliant idé. Varför inte utnyttja det faktum att folk köper engångskameror i allt större utsträckning istället för att släpa med sig sin vanliga kamera, när de t ex åker på semester eller är på konferens, och kombinera det med att ordet ”digital” fortfarande har en märklig dragningskraft i foto-kretsar. Sagt och gjort, man gav ett företag i uppdrag att konstruera en kamera som i allt väsentligt fungerade som en engångskamera för konsumenten, hade några extra ”digitala finesser” (mer om det senare), men som i nästa läge kan återvinnas nästan helt av fotoaffären. Se till att den bara kan ”framkallas” i Ritz egna affärer, att kameran har ett pris som motsvarar en vanlig engångskamera med blixt och du har en succé.

Vän av ordning frågar sig nu hur i helsike en digitalkamera kan vara ”engångs”… Sanningen är förstås att den inte är det alls. Det är en helt vanlig digitalkamera, där man har försvårat för en vanlig konsument att använda den fler än en gång. Det har man åstadkommit genom att förse den med ett ”hemligt” gränssnitt, en kontakt som det inte går att hitta någon motsvarighet till i elektronikaffärerna. Dessutom har man tejpat igen hålet för denna kontakt med en klister-etikett där det tydligt står ”Not for use with a home computer”. Dessutom fanns ju ingen programvara som kunde läsa ut innehållet ur kamerans minne om nu någon skulle hitta på en kontakt. Trodde man. Affärsidén är alltså att först och främst tjäna pengar på ”framkallning” av bilderna från kameran, men också att kameran i sig ”återvinns” och säljs vidare till nästa kund genom att tömmas på sitt minnesinnehåll, förses med nya batterier, putsas upp litet och läggas i en ny kartong. Kameran, som kallas ”Dakota single-use digital camera”, kostar 11 USD. Jämför detta med att återvinna delarna från en vanlig, ”analog” engångskamera och du inser snabbt att detta är en bättre affär för Ritz.

Nåväl, allting hade väl varit frid och fröjd om det inte var så ett antal tekniknördar tyckte att denna utmaning var alltför stor för att förbigås med tystnad. Man köpte därför in ett antal kameror, plockade isär dem och tittade på vilka kretsar som ingick i kameran. Ganska snart insåg man att de signaler som gick ut till kamerans udda kontakt egentligen var de standardiserade USB signlarena (4 totalt) och att resten av stifen på kontakten inte användes alls. Genom att läsa tillverkarens specifikationer för kretsen och med mycket trial-and-error lyckades man också plita ihop en programvara (först för Mac, senare för Windows och linux) som kunde tanka ner bilderna från kameran. 100-kronors digitalkameran var ett faktum!

Nu undrar du säkert hur du själv skall kunna lägga vantarna på denna ”dyrgrip”. Svaret är att du (eller någon du känner) måste bege dig till USA för att köpa en i någon av Ritz affärer som finns i många av USAs delstater. Butikerna heter inte alltid Ritz, så du kan gå till http://www.ritzcamera.com och klicka dig vidare till ”shop locator” för att hitta till närmsta butik.

Vidare behöver du, när du väl kommit hem med kameran, troligen förse den med en standardiserad USB-kontakt så att du lätt kan ansluta den till datorn när du behöver. (Kameran rymmer exakt 25 bilder, så det blir en del tankande). För detta behöver du dels tålamod, dels mer tålamod, dels en lödkolv, en kontakt, litet kopplingstråd och några skruvmejslar. Och en anvisning. Min arbetskamrat Robert Markström har gjort en utmärkt sådan ”modd-anvisning”. Den finns här:
http://web.archive.org/web/20040117062913/http://hg.puke.linux-site.net/wiki/?page=ByggBeskrivning
Och hur blir bilderna då?
Faktiskt riktigt OK under förutsättning att motivet befinner sig minst 2,5 m från kameran och att du fotograferar utomhus. Inomhus med blixt blir bilderna märkligt hårda men duger ändå i vissa sammanhang. 1,3 megapixels brukar duga till bilder i standardformat, dvs 10×15 cm.

Här är ”bill of material”:

1 st engångskamera – Dakota: USD 10,99 dvs ca 80 kronor
1 st USB kontakt – hona, Elfa, ca 20 kronor
Lödtråd, kopplingstråd – (det har du väl hemma?)
SUMMA: 100 kronor

Om man vill lägga sina foton på webben för att alla kompisar eller släkten skall kunna se dem, finns det ett antal sätt man kan gå tillväga på.

Det ena är att använda en färdig tjänst på nätet. Tråkigt! Du kan inte påverka utseendet så mycket och har begränsat med utrymme. Du får säkert också stå ut med reklam.

Nästa sätt är att använda ett program i PCn som skapar album, och sedan föra över detta till webben med t ex ftp. Då får du rätt mycket flexibilitet i utformningen, men det är krångligt, tar tid och är inte så flexibelt för den som skall titta på bilderna.

Bättre då att använda en programvara på servern som automatiskt skapar album av de bilder du laddar ner. En sådan programvara är yappa-ng (yet another php photo album – next generation. Här är läken till dess hemsida: yappa-ng HOME: yet another php photo album – next generation

Fördelarna med yappa-ng är bland andra att du kan ladda upp bilderna i valfri upplösning (t ex den som kameran eller scannern var inställd på). Sedan genereras både tumnaglar (småbilder) och visningsstorlekar lämpliga för olika skärmstorlekar automatiskt av programmet när de behövs!

Andra fördelar är att du kan namnge både album och enskilda bilder genom web-gränssnittet, du kan ha olika utseende på olika album, eller låta betraktaren välja utseende, du kan ha album inuti album, statistik för hur många gånger en viss bild visats (topp-10 lista), stöd för flera språk mm.

Vill du få en uppfattning om hur det ser ut? Klicka på länken ”Mitt fotoalbum” nedan!

Har du någonsin
upptäckt att du vill gå tillbaks till en viss sajt bara
för att upptäcka att bokmärket var lagrat på
jobbdatorn och du sitter hemma? Eller du är på resande fot
och kommer inte åt något av dina bokmärken? Då
är SiteBar något för dig. Jag har installerat den
på min sajt. Läs mer på Site Bar – HGsWiki

Jag var hemma hos brorsan som bor i Göteborg i veckan. Hans dator hade börjat strula. Bland annat kom det upp en porrsida varje gång Internet Explorer startade. Jag avhjälpte felen och det sista jag gjorde var att installera programmet TightVNC, ett fjärrstyrningsprogram som låter mig hjälpa brorsan på distans. (Det finns på http://www.tightvnc.com)
Fortsätt läsa →

Har fixat ett foto till huvudet på sidorna (av mitt huvud…)
Tyckte det verkar kul, vad tycker du?
Fixade också ett kategori-arkiv (se till höger på förstasidan)

Visste du att man kan söka patent på en idé ifall den kan realiseras med hjälp av en dator? Du behöver alltså inte ens beskriva en ny algoritm, det räcker med att du har idén om vad som skall åstadkommas. I förstone kanske detta låter bra. Men tänker man efter, så blir det istället allt annat än bra. Varför?

Jo, för det första: Vem har tid och råd att söka patent? Det är definitivt inte gratis, och det tar lång tid. Dessutom krävs det specialistkunskap för att överhuvud taget lämna in en ansökan. Alltså är det inte du och jag som lär göra detta. Utan storföretagen som har råd att ha personer som jobbar speciellt med det här.

För det andra: Vad händer om du utvecklar ett program som visar sig inkräkta på ett patent? Antingen får du dra tillbaks programmet från marknaden, eller så får du betala royalties som ägaren av patentet bestämmer storleken på. Och hur skall du kunna hålla reda på alla mjukvarupatent som finns? Inte en chans om du är privatperson, eller har ett mindre, eget företag. Du lever alltså farligt om du sysslar med mjukvaruutveckling!

För det tredje: Vilka är det som sitter på patentverken? Är det de smartaste individerna i världen? Knappast. Hur skall de då kunna avgöra vad som verkligen är en ny uppfinning och att denna har ”verkshöjd” dvs att den är tillräckligt ”komplicerad och unik” för att gå att patentera? Det är svårt, för att inte säga omöjligt. Alltså är sannolikheten stor för att de kommer att godkänna en massa patent på saker som kanske redan finns, eller som är triviala. Ta exemplet med ”click-to-buy” t ex. Ett företag har alltså beviljats patent på tekniken att en kund klickar på en länk för att köpa något. Som om det var unikt. Icke!

Låt oss för en stund glömma mjukvarupatent och titta på varför idén med patent överhuvudtaget kom fram. För länge sedan (jag vet inte hur länge sedan, men kanske 100 år sedan) kunde en forskare spendera år efter år i jakt på sanningen om någoting eller en formel för en ny undermedicin t ex. När han (ja det var nästan alltid en han) kom fram till ett resultat kanske han började tillverka varan. Konkurrenten köpte varan, gjorde en kemisk analys och kom fram till vilka beståndsdelarna var och började tillverka samma sak, till lägre pris, och den ursprunglige uppfinnaren blev utan försörjning. Ack och ve. Så fick det ju inte gå till. Har man jobbat i flera år för att komma på något ”stort” bör man vara skyddad mot plagierare. Tänkte myndigheterna och kom på det här med patent.

Så varför inte mjukvaru-patent då?

Jag tror inte att speciellt många uppfinningar på mjukvaru-området har tagit speciellt mycket forskning att komma fram till. Nå, det finns säkert undantag på t ex krypteringsområdet, men de flesta saker är förbättringar av redan existerande ”uppfinningar”. Att kunna få patent på en förbättring av något som några andra redan gjort verkar inte juste. Speciellt inte med tanke på vilka konsekvenser det får. Konsekvensen blir ju att alla andra utestängs från att använda denna förbättring (alternativt får betala för att använda den). Det hämmar utvecklingen.

Kontastrera detta mot Open Source sättet att utveckla mjukvara. Här sker allt i det öppna och vem som vill och har kunskap att bidra, kan göra det. Kommer någon på ett bättre sätt att implementera något, så tar man den lösningen istället. På så sätt kommer den nyvunna kunskapen alla tillgodo.

Så vad blir kontentan av detta? Jo att mjukvarupatent gynnar de stora, redan rika företagen och missgynnar privatpersoner, mindre företag och hela open source rörelsen. Därför är mjukvarupatent av ondo och måste bekämpas. Hur då? Skriv till det parti du röstade på och se till att argumenten emot blir hörda. Annars har vi snart samma lagstiftning inom EU som man har i USA. Och den är skräp.

Äntligen kom jag på hur man översätter texterna och datumformaten på förstasidan till svenska… Nu är bara frågan – är det någon idé att försöka hitta på en översättning till ”Trackback” och ”Syndicate”? Tror inte det…

Hittade förresten en utmärkt ”kom-igång med movable type” beskrivning på NS_log()
Dock blev jag ”lurad” att försöka ändra på RSS-koden, vilket fick som följd att jag får ett felmeddelande varje gång jag sparar… Inte så lätt det här…

Ibland är Linux underbart, ibland bara frustrerande. Som nu. Jag har ett märkligt problem på min maskin: Applikationer som ligger under web-roten (/var/www/html) går hälften så fort som de som ligger på min personliga web-katalog (/home/hanpu/public_html/). Ändå finns båda filsystemen på samma disk!

Så vad göra? Jag kom på tre potentiella anledningar till att det kan vara så här:

1. Det har något med namnuppslagning att göra
2. Det har något att göra med olika inställningar i Apaches konfigurationsfil (httpd.conf)
3. Det har något att göra med att /home och /var har olika filsystem (ext3 respektive reiserfs).

För att testa den sistnämnda hypotesen behövde jag konvertera från reiserfs till ext3. Eftersom sådana operationer potentiellt kan leda till att man förlorar alla sina data, så tänkte jag först föra över allt på /var till min backup-disk (/mnt/backup). Jag tänkte göra det med ett partitioneringsverktyg, eftersom jag också vill ändra partitionernas storlek.

Jag sökte på nätet och hittade GNU Parted som skall kunna göra just detta. Men det är ett text-baserat verktyg som verkar svårt att använda, så jag ledated efter ”parted gui” och hittade qtparted, som verkade vara just vad jag letade efter. Jag har ”apt-get” installerat på mitt Redhat system, så jag provade ”apt-get install qtparted”. Naturligtvis fanns det inget färdigt paket. Så jag letade på rpmfind.net för att se om det fanns ett rpm-paket för Redhat någon annan stans. Det fanns det inte. I alla fall inte för Redhat 7.2. Så det blev till att ladda hem källkoden och kompilera.

Så vad händer? Man kör ./configure och inser att qtparted kräver en massa andra libraries och moduler. Man hämtar dessa – från källkod naturligtvis – och kör ”./configure; make; make install”. I bästa fall har man då ett library som funkar. I sämsta fall kräver detta library i sin tur andra libraries, och så sitter man där timme efter timme och hämtar och kompilerar.

Bara för att på slutet få ett fel från ./configure i qtparted som inte beror på något saknat bibliotek utan något annat fel! Grrrrr! Jag har alltså fastnat och kommer inte vidare.

I stunder som dessa längtar man (tillbaks) till Windows och Installshield. Där bara funkar det! VARFÖR måste det vara så krångligt i Linux-världen?

Har du någonsin kommit på dig själv med att gå och reta dig på något, dag ut och dag in, utan att göra något åt det? Det har jag. Ofta. Igår t ex var det den där flytt-kartongen som står ivägen i sovrummet. Den har stått där i flera veckor. Varje dag under de här veckorna har jag retat mig på den. Men inte gjort något åt det.

Förrän igår. Då tog jag itu med problemet och packade upp sakerna. Fick en del slängt till på köpet 🙂
Räknar jag nu efter så kanske jag sammanlagt har retat mig i två timmar på att den stod där den stod. Och att packa upp den tog en timme. Var finns logiken i detta? Är det bara jag som är så här eller? Kommentera!

I veckan har jag ”roat mig” med att installera KDE-Cygwin. Detta är en programvara som emulerar linux under Windows (Cygwin) och som därefter kör skrivbordsmiljön KDE. Varför vill man göra något sådant?

ETT svar är som vanligt ”för att det går”. Ett annat svar är att jag är bunden till att använda Windows på min jobb-dator. Jag ville dock se hur en web-sida jag gjort tog sig ut i Konqueror och detta var det sätt som stod till buds.

Hur gick det då? Själva installationen av Cygwin var litet krånglig. Jag fick göra om ett par gånger. Men när det väl funkar, så funkar det bra. KDE för Cygwin var däremot jätte-lätt att installera. Bara att köra igång installations-programmet så sköter det sig själv.

Och att köra? Seeeegt. Jag antar att det går snabbare om man har mer minne i sin maskin. Men för mitt syfte – att kolla hur en sida ser ut i Konqueror – så fungerade det perfekt. (Hur sidan såg ut? Tja den funkade)