Och inte bara en ny blogg, utan en helt ny sajt!
Wow, jag har funderat länge på att stänga av min egen server och köra på ett webhotell istället.
Men inte förrän jag hittade Ankahost.com och räknade ut att det skulle bli billigare att köra där än att betala elräkningen för Pucko, fick jag ändan ur.

Mer i senare artiklar.

Japp nu har det hänt… Jag skriver mitt första blog-inlägg på min handdator. Läs mer på http://www.meryl.net/articles/archives/001133.php

Jag har köpt en ny ”lukta-gott-pryl”! Vän av ordning undrar förstås vad en ”lukta-gott-pryl” är för något. Uttrycket kommer sig av den där speciella känslan av lycka som kommer för mig när jag öppnar en ny kartong med en liten elektronisk pryl och man riktigt känner hur ny, fräsch och spännande den är bara genom att lukta på den! Den här gången är det en handdator. Jag har varit sorgligt inaktiv på den fronten de senaste åren och släpat omkring på en hopplöst omordern Palm Vx. Visst, den har fungerat som kalender och adressbok, men inte så mycket mer. Så nu när det blev litet extra bonus-pengar i lönekuvertet var det dags för en nyinvestering.
Fortsätt läsa →

Jag tillhör den del av mänskligheten som ibland får ut och resa i tjänsten. Ännu så länge har varken staten eller min arbetsgivare satt käppar i hjulen, utan vi får faktiskt behålla de bonuspoäng som vi därmed tjänar in. Så vad använder man poängen till? Jo till bonus-resor. För några år sedan reste jag rätt mycket, så det har blivit en del poäng, men tid för att ”resa upp” de där poängen har det varit dåligt ställt med. Så poängen har så att säga ”legat till sig” och en del av den har nu blivit så gamla att de håller på att gå ut, dvs förfalla. Snål som jag är ville jag därför snarast möjligt boka en bonusresa innan poängen förföll.

Sagt och gjort, jag ringer upp SAS Eurobonus för att se vad som erbjuds. Den vänlige tjäntemannen frågar vart jag vill åka och när. Jag säger ”Rom vore kul”. Han säger ”Ah… det blir nog svårt. Rom (och Phuket) är våra två mest populära resmål för bonusresor. Men jag skall se. Nej, det går inte den helgen, och nog inte någon helg alls inom det närmsta halvåret eller så”. Så jag säger, OK, då får jag kolla vad som finns istället. Nu börjar det ”roliga”. SAS web-plats är en av de sämsta som finns. Den fungerar bara ibland, är otroligt seg och det går inte att söka på det sätt man skulle vilja göra när man är på jakt efter en bonusresa.
Fortsätt läsa →

Har du någon gång blivit glad för att du sett en annons, eller fått ett reklamerbjudande i brevlådan som handlar om en produkt som verkar vara precis rätt för dig? För att i nästa stund inse att den där produkten är inte tillgänglig för just dig? Så är det för mig, och har varit ett par gånger den senaste tiden.

Nu senast har det handlat om ett bredbandserbjudande från Bostream.
Det damp ner inte mindre än två reklamerbjudande i brevlådan med text i stil med ”Nu finns Sveriges snabbaste bredband i Linköping!”
Underbart, tänkte jag. Äntligen kan jag få mer än det ”kvartsband” jag har idag (dvs 1/2 Mb/s). Även om jag inte kan få de 26 Mb/s som Bostream basunerar ut, så borde jag i alla fall kunna få uppemot 8Mb/s. Och en fast IP-adress istället för den dynamiska jag har idag. Till ett pris som är marginellt högre än det jag betalar till Spray idag.
På stans alla annonspelare finns affischer från Bostream om dels ”Sveriges snabbaste bredband nu i Linköping” och dels ”Sveriges billigaste bredband nu i Linköping”. En jätte-satsning alltså.

Så jag ger mig in på webben för att beställa. Där har Bostream en ”se om du kan få bredband från oss” test-formulär, där man antingen kan mata in sitt telefonnummer, eller sitt postnummer. Jag provar båda. I ena fallet får jag beskedet ”Visst, du kan få bredband från oss”, i andra fallet ”Tyvärr, du kan inte få bredband från oss”, så jag skriver till deras kundtjänst för att få veta vilket som gäller. Svaret går ungefär så här:
Fortsätt läsa →

OK, så jag har gett upp. Jag har länge använt ICQ för ”instant messaging” eller chatt som man brukar säga nuförtiden. Jag var ganska tidigt ute att ta till mig det här sättet att kommunicera, och på den tiden var det ICQ som gällde. ICQ låg för övrigt etta på ”nerladdningstopplistan” väldigt länge och har väl uppemot 100 miljoner användare idag, kan jag tänka.

Men som vanligt när det gäller en riktigt god idé så vill Microsoft ge sig in i leken. Och som vanligt när det gäller Microsoft så gör man inte det på riktigt samma villkor som resten av spelarna. Har man 95% av marknaden för operativsystem för skrivbordsdatorer, så är det klart att man vill dra nytta av det. Så man gjorde helt enkelt på samma sätt som med Internet Explorer – man integrerade sin egen IM klient MSN messenger, i operativet Windows XP (och passade på att döpa om det till Windows Messenger).

Länge höll jag emot, men mina barn gjorde som folk gör mest, följer minsta motståndets lag och började använda Windows Messenger. Och jag ville ju gärna kunna chatta även med dem, så jag började att använda MSN Messenger (som i princip är samma sak, men för andra versioner av Windows än XP).

Och till min förvåning upptäckte jag att MSN Messenger faktiskt är riktigt bra… På klassiskt Microsoft-vis har man tagit en bra idé och gjort ett skal som är mycket snyggare än konkurrenterna och dessutom är mer lättanvänt. Men man har inte stoppat där utan har tagit steget vidare och lagt in funktionalitet som inte finns i t ex ICQ. Och det var detta som slutgiltligen fick mig att överge ICQ.

Det jag var mest imponerad av var möjligheten till flerpartssamtal och enkel överföring av filer. Men också användningen av web-kamera var imponerande. Naturligtvis fungerar varken webkamera eller filöverföring när jag sitter på jobbet (bakom en snålt konfigurerad brandvägg), men ändå… 🙂

Så numera hittar du mig under namnet hgpuke@hotmail.com på MSN Messenger. Messa mig!

Jo, om det nu till äventyrs fanns någon som trodde att MSN (och Windows) Messenger bara fungerar under Windows, så tänk om: Både Kopete och Gaim klarar av detta (och många fler) protokoll under Linux.

Typiskt, just när man har fått bukt med SPAM i e-posten så dyker en annan typ av spam upp: Folk postar erbjudanden om viagra och annat skoj som kommentarer på ens blogg! Nåja det finns bot. Jag har just installerat ett spam-filter på min blogg. Det heter MT-Blacklist. Vi får väl se hur det funkar.

Pust och stön. Jag har just installerat en andra hårddisk i min nya, fina hem-pc. Varför? Jo för att på ett enkelt sätt kunna köra både Linux och Windows på samma maskin, utan att förstöra Windows installationen. I sin vishet har Compaq (som tillverkat maskinen) nämligen gjort en helt egen installation av Windows, som om man pillar det minsta på den (t ex installerar Lilo som boot-loader) får fnatt och vägrar att boota Windows.
Fortsätt läsa →

Idag har historia skrivits. Källarrenoveringen blev definitivt klar genom att elektrikern kopplade in värmegolvet och snickaren monterade en plåtlucka framför det fula hålet i trumman som döljer rören i taket. Därmet kan vi sätta punkt för en historia som började för över ett år sedan.

Det hela började med att Martha kände en unken lukt i källaren. Vi tog dit firman Vått & Torrt som kunde konstatera att trät i golvsyllarna hade börjat att ruttna. Inte att undra på eftersom de låg direkt mot betong-golvet. Hur kunde man bygga så? Dessutom luktade det apa från badrummet, där våtrumstapeten hade börjat ändra färg på sina ställen. Inte var det mycket bättre i gillestugan där en heltäckningsmatta var klistrad direkt mot betongen, eller förrådet där ”golvet” bestod av jord.

Vått & Torrt informerade om att vi troligen kunde få ekonomisk hjälp med renoveringen av Småhusskadenämnden. Sagt och gjort, vi skickade in en ansökan. Flera månader senare, (detta var våren 2003) hade vi kommit så långt att vi hade en intresserad firma som kund åta sig jobbet. Men vi visste inte när de kunde börja. Till saken hör också att vi skulle flytta ihop i vårt ”nygamla” hus och ville för allt i världen inte göra det när källaren skulle renoveras, så vi hade i det längsta skjutit upp Marthas flytt.

Men nu tyckte vi att de dubbla hyrorna plus dubbel städning osv började kännas tungt, så vi bestämde ett datum då vi skulle börja flytta.

Gissa vad? Jo, du gissar rätt: Samma vecka som vi börjar flytten dyker hantverkarna upp och skall börja riva källaren. Det är nu september 2003. Följden blir att vi får ställa alla flyttkartonger, möbler osv där det går, dvs på verandan, i garaget, i vardagsrummet osv. Fullt överallt. I princip hade vi bara köket, arbetsrummet och sovrummet som inte var belamrat.

Och idag är alltså jobbet färdigt. På riktigt. Nu kan vi börja bo. Gissa om det känns härligt?

Javisst, du läste rätt. Och jag talar inte om någon skräp-kamera med tillverkningsfel med usel upplösning som säljs ut på Överskottsbolaget, utan en fullt funktionsduglig kamera med 1,3 megapixel och inbyggd blixt. Här är det något lurt i görningen tänker du. Rätt. Men inte olagligt eller ens skumt.

Istället handlar det om att utnyttja en produkt till ett ändamål den ursprungligen inte var tänkt för.
Jag talar om en ”engångs-digitalkamera”. Engångs? Ja, det var så det var tänkt. För att ta historien från början:

Fotokedjan RitzCamera i USA kom på en brilliant idé. Varför inte utnyttja det faktum att folk köper engångskameror i allt större utsträckning istället för att släpa med sig sin vanliga kamera, när de t ex åker på semester eller är på konferens, och kombinera det med att ordet ”digital” fortfarande har en märklig dragningskraft i foto-kretsar. Sagt och gjort, man gav ett företag i uppdrag att konstruera en kamera som i allt väsentligt fungerade som en engångskamera för konsumenten, hade några extra ”digitala finesser” (mer om det senare), men som i nästa läge kan återvinnas nästan helt av fotoaffären. Se till att den bara kan ”framkallas” i Ritz egna affärer, att kameran har ett pris som motsvarar en vanlig engångskamera med blixt och du har en succé.

Vän av ordning frågar sig nu hur i helsike en digitalkamera kan vara ”engångs”… Sanningen är förstås att den inte är det alls. Det är en helt vanlig digitalkamera, där man har försvårat för en vanlig konsument att använda den fler än en gång. Det har man åstadkommit genom att förse den med ett ”hemligt” gränssnitt, en kontakt som det inte går att hitta någon motsvarighet till i elektronikaffärerna. Dessutom har man tejpat igen hålet för denna kontakt med en klister-etikett där det tydligt står ”Not for use with a home computer”. Dessutom fanns ju ingen programvara som kunde läsa ut innehållet ur kamerans minne om nu någon skulle hitta på en kontakt. Trodde man. Affärsidén är alltså att först och främst tjäna pengar på ”framkallning” av bilderna från kameran, men också att kameran i sig ”återvinns” och säljs vidare till nästa kund genom att tömmas på sitt minnesinnehåll, förses med nya batterier, putsas upp litet och läggas i en ny kartong. Kameran, som kallas ”Dakota single-use digital camera”, kostar 11 USD. Jämför detta med att återvinna delarna från en vanlig, ”analog” engångskamera och du inser snabbt att detta är en bättre affär för Ritz.

Nåväl, allting hade väl varit frid och fröjd om det inte var så ett antal tekniknördar tyckte att denna utmaning var alltför stor för att förbigås med tystnad. Man köpte därför in ett antal kameror, plockade isär dem och tittade på vilka kretsar som ingick i kameran. Ganska snart insåg man att de signaler som gick ut till kamerans udda kontakt egentligen var de standardiserade USB signlarena (4 totalt) och att resten av stifen på kontakten inte användes alls. Genom att läsa tillverkarens specifikationer för kretsen och med mycket trial-and-error lyckades man också plita ihop en programvara (först för Mac, senare för Windows och linux) som kunde tanka ner bilderna från kameran. 100-kronors digitalkameran var ett faktum!

Nu undrar du säkert hur du själv skall kunna lägga vantarna på denna ”dyrgrip”. Svaret är att du (eller någon du känner) måste bege dig till USA för att köpa en i någon av Ritz affärer som finns i många av USAs delstater. Butikerna heter inte alltid Ritz, så du kan gå till http://www.ritzcamera.com och klicka dig vidare till ”shop locator” för att hitta till närmsta butik.

Vidare behöver du, när du väl kommit hem med kameran, troligen förse den med en standardiserad USB-kontakt så att du lätt kan ansluta den till datorn när du behöver. (Kameran rymmer exakt 25 bilder, så det blir en del tankande). För detta behöver du dels tålamod, dels mer tålamod, dels en lödkolv, en kontakt, litet kopplingstråd och några skruvmejslar. Och en anvisning. Min arbetskamrat Robert Markström har gjort en utmärkt sådan ”modd-anvisning”. Den finns här:
http://web.archive.org/web/20040117062913/http://hg.puke.linux-site.net/wiki/?page=ByggBeskrivning
Och hur blir bilderna då?
Faktiskt riktigt OK under förutsättning att motivet befinner sig minst 2,5 m från kameran och att du fotograferar utomhus. Inomhus med blixt blir bilderna märkligt hårda men duger ändå i vissa sammanhang. 1,3 megapixels brukar duga till bilder i standardformat, dvs 10×15 cm.

Här är ”bill of material”:

1 st engångskamera – Dakota: USD 10,99 dvs ca 80 kronor
1 st USB kontakt – hona, Elfa, ca 20 kronor
Lödtråd, kopplingstråd – (det har du väl hemma?)
SUMMA: 100 kronor