I helgen tog vi Pip-Larsson till S:t Annas skärgård, mest bara för att komma iväg från alla måsten hemma. Från början hade vi tänkt oss att campa på Tyrislöt, men där var det fullt, så vi tog den som låg närmast. Alls inget fel på campingen, och en helt spektakulär solnedgång fick vi på köpet. Gissningsvis delade vi campingen med 40% tyskar och 60% svenskar. Intressant att se hur många tyskar som väljer Sverige att turista i…

Var på Per Gessles "En händig man" konsert i helgen tillsammans med Gabriella, Adde och Martha. (Annelie var också på konserten med oss.) Inte för att jag gillar Per Gessle nåt vidare, utan mest för att Gabriella hade önskat sig att få gå på den konserten med oss. Hon och Adde fick biljetterna och en middag på restaurant Tropikhuset (som ligger i Trädgårdsföreningen) i förlovningspresent av oss. Säga vad man vill om Per Gessles melodier och framför allt texter (slumpgenerator?), men proffs är han i alla fall. Allting är välrepeterat och flyter på perfekt. Och stämningen var det absolut inget fel på. Kul också att se att Per har lyckats engagera en ny generation lyssnare ("fjårtisar"), något som väldigt få artister lyckas med.

Tråkigare än själva konserten var konsertarrangören. Alla vet att om man har konsert utomhus (denna var på Stångebrofältet) i Sverige, så är risken överhängande för att det skall komma att regna. Därför är det naturligt att ta med sig en paraply. Därför blev jag mycket paff när arrangören vägrade att låta besökarna ta med sig paraplyerna in. Ännu mer förbannad blev jag när man dessutom inte kunde lämna kvitto, eller på annat sätt garantera att man fick tillbaks sin paraply när konserten var slut. USELT! Dessutom hade det inte stått något om detta på biljetten eller på sajten där man beställde biljetterna (Ticnet). Det slutade med att Martha fick knata tillbaks till bilen som vi parkerat en lång bit ifrån Stångebrofältet (på P-plats Pelargonian).

Tillbaks till själva konserten: Tyvärr var det inget förband utan vi fick se ett antal mer eller mindre roliga videos från 60-tal och framåt. Alla från EMI som förmodligen är Gessles skivbolag kan man förmoda. Vi hade turen/skickligheten att hamna väldigt långt fram vilket gjorde att stämningen blev bra och att jag kunde ta en del bra bilder (klicka på bilden ovan för att se den större).

I helgen var vi på Viktoria Hålléns – en av Marthas kusiners – konfirmation i Gransnäs, Småland. Hon har tillbringat tre intensiva veckor med bibelstudier, andakt och – får man förmoda – en hel del skoj också. Förr i tiden bestod ju "examinationen" av att prästen gav var och en av konfirmanderna en eller flera frågor. Kunde man svar blev man godkänd, annars inte. Nu är det inte så hårt, men mycket roligare istället. Examinationen bestod istället av en redovisning iform av ett grupparbete som hade formen av ett TV-program "Gudmorgon Världen" – en "sitcom" som sades sändas i "God Channel". Det hela var MYCKET underhållande. Konfirmanderna hade verkligen lagt ner mycket kreativt arbete för att få till det hela. Det faktum att denna del av Småland drabbades av strömavbrott en kvart innan redovisningen stoppade inte deras entusiasm. Synd bara om killarna (tror jag att det var) som hade övat in kompet på elektroniska trummor och el-bas. Deras insatser fick vi tänka oss istället.
Efter redovisningen serverades kaffe i den mörklagda, men med små värmeljus upplysta, matsalen. Därefter var det dags för gudstjänst i Askerby kyrka, en sådan där kyrka som har ett kor i varje väderstreck. Prästen, en ung tjej vid namn Maria, lyckades trots brist på el göra sin stämma väl hörd i den överfulla kyrkan. Ännu mer imponerande var att första psalmen spelades på en orgel som dagen till ära fick trampas för att få luft. Som av ett Guds verk återkom strömmen, och därmed belysningen, strax innan nattvarden.
Dagen avslutades med en middag bestående av kassler, sallad och potatissallad. Egentligen skulle det ha varit potatis, men elavbrottet gjorde att man fick improvisera. Konserverad frukt med glass avslutade middagen.
Summa summarum var konfirmationen, trots ihärdigt regnande, en mycket positiv upplevelse.
Detta var också första gången vi använde vår nya husbil – Pip-Larsson – på riktigt, dvs vi övernattade på en rastplats nära Tranås. Det hela fungerade mycket bra. Visst tar det tid att lära sig att slappna av och sova ostört fastän det regnar på taket, men det kommer. Och alla detaljer såsom kokplattor och kylskåp fungerade som de skulle. En mindre detalj retade vi oss på bara: Något fick kontroll-panelen ovanför dörren i bo-delen att pipa med ojämna mellanrum. Kanske var det när värmen gick igång. Nu återstår att läsa manualen för att ta reda på hur man kan stänga av pipet.

Otroligt men sant. Vi är nu ägare av en Eura sport 515 husbil eller Pip-Larsson som Martha har döpt den till. Hur gick det här till nu då? Tja det hela började i vintras när vi var i Val Thorens i Frankrike och stötte på en cool engelsman som, visade det sig, blivit ski-bum på gamla dar. Han fick nog av sitt jobb på BT i London, köpte sig en husbil och har nu i 9 säsonger häckat på en P-plats i Val Thorens hela skidsäsongen. Står man där hela säsongen behöver man ju inte känna pressen att åka alla dar, utan kan slappa en dag eller två om man vill… Dittills hade jag och Martha fantiserat om att ha ett sommarhus på Gotland och ett vinterhus i Åre den dag jag blir pensionär. Men efter att ha träffat engelsmannen kom vi på andra tankar: Tänk om man skulle satsa på en husbil istället? Då är man ju inte begränsad till två ställen utan kan sätta ner sina bopålar varhelst andan faller på. Så vi var inne på idén att köpa en husbil istället om sisådär 15 år.

Men i och med att tanken väckts väcktes också nyfikenheten: Hur ser en modern husbil ut inuti egentligen? Varför inte ta en titt när vi ändå skall till Mantorp och handla mat? Sagt och gjort: Igår åkte vi till Mantorpå för att titta (inte köpa) på husbilar (och husvagnar) och att handla på Mobilia. Efter att ha tittat på åtskilliga bilar och vagnar kom vi så till en Eura Sport 515 och insåg att den här lilla bilen var perfekt planerad för oss två: Inte en massa onödiga sängplatser (man får rum 4) eller soffor, utan en rejäl arbetsbänk istället för soffa. Spis och disk-ho i bakänden vid ett fönster så att man ser bra. Snygg inredning, bekväma dynor, snygg klädsel, det mesta kändes rätt.  Så efter mycket surfande för information så kom vi så småningom till slutsatsen att vi vill börja ha roligt redan nu och inte vänta på min pension!

På tisdag efter midsommar får vi hämta den. Några småskavanker väntar vi att åtgärda till efter sommaren. Den av våra vänner som vill, kan höra sig för för att få låna/hyra den eftersom vi själva redan hade planerat semestern i år. (Det kommer därför att mest bli veckoslutsturer i år). Hör av dig om du är intresserad.

I helgen var jag och Martha ute med en av mina arbetskamrater – Mats, och seglade i Arkösunds skärgård. Det var första gången Martha seglade och det var inte så läskigt som hon befarat 😉 Det hjälpte säkert till att vädret var på sitt allra mest strålande humör. Kolla bara in bilden! När såg du ett så spegelblankt hav senast? Vi hade jättetrevligt, fick lära oss att knyta knopar, lagade god mat, drack gott öl och badade. Ja faktiskt. Det är inte ofta man kan bada innan midsommar men det gick. Det var ungefär 18 grader i vattnet. Det här gör vi gärna om!

Firar nationaldagen genom att äta glass på smultronstället i söderköping. Snart skall vi träffa en kille som vi skall köpa en kompost av.

Så har då min fru Martha börjat blogga, men jag tänker inte ge dig någon länk till hennes blogg! Varför? För att den är anonym. Vi har alltså helt olika utgångspunkter för vårt bloggande. Jag vill ge en bild av vad som händer i mitt liv till de kompisar och eventuella arbetskamrater som kan finna det intressant. Dessutom ger det mig själv en viss tillfredställelse och en dagbok som jag senare kan gå tillbaks till. Eftersom den ligger ute på Internet kan ju vem som helst läsa, även "skummisar", varför jag håller innehållet på en nivå som inte blir alltför personlig. (Ett exempel på detta är att jag aldrig i förväg talar om att "nästa vecka tänker jag resa bort", eftersom eventuella inbrottstjuvar då skulle få det alltför enkelt). Marthas utgångspunkt däremot är att hon vill "skriva av sig" sina tankar och känslor om vad som händer i hennes liv just nu. Och det blir av naturliga skäl väldigt personligt. Så personligt att det är bäst att bara en liten skara människor får veta att det är hennes blogg och var den finns. Två helt olika utgångspunkter, och två helt olika resultat, men lika värdefullt för oss båda.

Resedagbok 25 Maj 2007:
Sitter på tåget från Malmö/Köpenhamn till Linköping. Det skulle jag egentligen inte alls göra men idag har nästan allt gått snett. Låt oss ta det från början:

Vaknar upp som jag skall i ett hotellrum i Lissabon kl 06.00 efter en lång dag igår med presentationer och diskussioner för Vodafone Global (en sammanslutning av ett flertal av Vodafones operatörer i Europa). Så långt så väl. Likaså var frukosten OK och taxin tog mig snabbt till flygplatsen. Där börjar problemen: I incheckningsdisken får jag reda på att bagaget visserligen kan skickas till Linköping, men att jag själv måste checka in igen på Kastrup. Varför kan han inte säga. Nåväl, vidare in genom säkerhetskontrollen; letar reda på en Staralliance lounge. Frågar om de har trådlöst Internet. Det har de, säger damen som i övrigt inte uttrycker någon form av känslor. Hon ser så uttråkad ut som det går. Nåväl, jag får ett kort som skall ge mig 30 minuters fri uppkopplingstid. Funkar det? Nej, naturligtvis inte. På sidan man surfar till finns ingen möjlighet att mata in någon gratiskod. Så det blir till att betala för sig istället. 4 Euro för 30 minuter. Hutlöst, men jag bara MÅSTE få iväg de där e-mailen eftersom internetuppkopplingen på hotellet inte fungerat alls.

Ser på klockan att det nog är bäst att ge sig av till gaten. Det innebär att jag inte ens hinner utnyttja mina 30 minuter.
Gaten ligger på andra sidan terminalbyggnaden så det tar en stund att ta sig dit. Skönt, det står inte boarding än, så jag är inte för sent ute. Det står ingenting, och framförallt står där ingen personal i gaten. Skumt. Sätter mig ner och väntar. Klockan går och fortfarande händer inget. Går fram och tittar. Inget flygplan. Kan bara betyda två saker: Antingen är planet försenat, eller så är det buss som gäller och med tanke på vad klockan är och det faktum att det inte står någon buss där heller, så kommer vi att bli försenade. Om detta står det dock inget på informationstavlorna. Jag börjar bli stressad eftersom det bara är 45 minuters glapp mellan att Lissabonplanet landar tills att Linköpingsplanet lyfter. Det ger mig ungefär 20-25 minuter att förflytta mig på Kastrup. Inga problem om flyget är i tid, men stora problem om det inte är det. Och det kommer det inte att vara. När väl bussarna är packade och alla har satt sig tillrätta osv inser jag att förseningen nu är 30 minuter. Jag kommer inte att hinna. Skit! Rejält stressad av detta faktum försöker jag ändå få tiden att gå genom att läsa MacWorld och att njuta av måltiden som TAP som en av de få kvarvarande flygbolagen har nöjet att servera gratis till ekonomiklass-passagerare.

Så småningom landar vi på Kastrup och jag hör mitt namn ropas upp av kabinpersonalen. Jag får veta att jag skall skynda mig och att jag får eskort till mitt nästa plan. Wow – jag får äntligen åka el-bil på Kastrup! Det går klart snabbare än att springa, men men… När vi kommer fram till gaten så hittar chauffören av el-bilen inte den gate som Linköpingsplanet skall gå ifrån. Efter efterforskning får jag veta att "tyvärr, planet lyfte precis". Så var den dan perfekt. Trodde jag. För värre skall det bli. Jag blir visad till en dam vid en disk som skall hjälpa mig. Efter 15 minuters väntetid, och efter att jag fått hiva upp datorn och visa min reseplan, informerar hon mig om att min resa tyvärr är bokad som två olika biljetter och därför har de varken skyldighet eller möjlighet att hjälpa mig att omboka. Skall jag åka får jag köpa ny biljett! OK då, det får Ericsson ta, men när gå nästa flight till Linköping eller Norrköping? "19.40 för båda två, men tyvärr, de är fullbokade". Och nästa? 22.40 men den är fullbokad den me. Men du kan ju alltid ställa dig på väntelista. Jo jag tackar. Men så roligt skall vi inte ha, så jag ringer upp "American Express Nyman & Schultz", dvs vår resebyrå. Or so I think, för rösten som svarar säger "Ericsson, godmiddag". Jaha, jag trodde att jag skulle komma till Nyman & Schultz säger jag. Vänta skall jag koppla dig, säger hon. Efter 10 minuters väntan på N&S så får jag tala med en agent. Hon kollar och ser att jo, det skall finnas plats på tåget nu 15.35, men hinner du ta det? Jag kollar och inser att det finns en chans, men i så fall måste jag rusa. Problemet är ju att jag måste hämta ut mitt bagage, för det har personalen på flygplatsen sagt. Jag ner till ankomsthallen, kollar vilken bana som har bagage från Lissabon, hittar den, men inte mitt bagage. Snabbt – måste hitta bagage-expeditionen. Hittar den längst bort. Kö. Förklarar mitt utsatta läge och får tillstånd att gå före i kön. "Nej, jag ser på din tagg att ditt bagage skall till Linköping, så du får hämta upp det där, och är det inte där så får du felanmäla det där". OK, ner till tågstationen istället. Väntar. Väntar. Inget tåg. Till slut kommer det ett. ÖVERFULLT! Konduktörn kliver ut och säger "tyvärr, tåget är fullt, vi tar inte emot några fler passagerare". Det skiter jag i – jag MÅSTE hem! Med påföljd att jag får ett par griniga kärringar på halsen som går på om att "skamligt att vuxna människor inte kan lyda enkla instruktioner". Jag väljer att skita i dem. Halvt lutande och stående börjar färden mot Malmö. Under tiden ringer telefonen och det är N&S som äntligen lyckats få fram ett bokningsnummer. Biljetterna måste jag nämligen hämta ut själv, då det är något strul med SJ’s system som gör att det inte går att lägga dem på Comeo kortet. Inte heller går det att SMS:a koden till mig eftersom det är något strul med N&S SMS system (den är överbelastad). Och när jag ändå är inne på ämnet: Anledningen till att jag hela tiden hamnar på Ericsson istället för N&S när jag ringer är att det är något strul med Ericssons växel som inte kan koppla vidare automatiskt. SUCKKKKK!

Nåväl N&S frågar om jag har något att anteckna på och när jag väl fått fram det i röran på tåget så åker vi in i tunneln och tappar kontakten. Kommer så småningom fram till Malmö, och efter ytterligare två samtal till Ericsson->N&S så har jag koden och ställer mig i kö till biljettautomaten. Jag har 10 minuter på mig innan tåget skall gå till Linköping. Kommer fram till automaten, matar in koden och den dj-a dumburken säger något i stil med "Denna typ av biljett kan du inte köpa i automaten". Fattas bara det! Jag in i biljettförsäljningen och lyckas övertyga en säljare att jag inte kan vänta 20 minuter på min tur. Han matar in koden på sin terminal och säger "tyvärr den här typen av kod kan jag inte skriva ut biljetter för, den måste du ta ut i en automat". Men det var ju det jag försökte! Snäll som han är (han ser väl min desperation) går han med mig ut och matar själv in koden. Biljetterna kommer snällt ut. Äntligen! Sätter mig på tåget. Pustar ut. Kopplar upp mig. All is not lost…

Uppdatering 27 Maj: Som om inte ovanstående skulle vara nog, så blev jag magsjuk så fort jag kom hem. Spydde som en, ja vad är det nu man spyr som? Var helt spak igår och kunde varken äta eller dricka utan att det kom i retur. Idag är jag på benen igen, men stannar hemma från jobb och körfest imorgon.

Powered by ScribeFire.

Befinner mig just nu i lissabon. Om några timmar skall jag träffa vodafone och gå igenom våra hårdvaruplaner med dem. Tyvärr ingen tid för nöjen.

I Lördags var det dags igen för SOF karnevalen, dvs Studentorkesterfestivalens (puh!) karnevaltåg genom staden. SOF hålls vartannat år i Linköping och vartannat i Uppsala och i år var det alltså Linköpings tur. Huvuddelen av spektaklet är en mängd olika konserter, men till dessa hade vi ingen biljett så vi fick nöja oss med karnevalen. Karnevalen bestod av ungefär 50 fordon av varierande kvalitet. Ett av de roligare inslagen syns här – en parodi på Microsoft Vista som är nytt för i år. De grönklädda figurerna i förgrunden skall föreställa buggar. Annars var det ett mellanår med bara några roliga inslag. Många handlade om USAs syn på världen, bl a fanns det en vagn där en samling FBI-agenter försökte hålla koll på en Taliban (kan man förmoda), men denne smet hela tiden. Som första orkester marscherade LiTHe Blås och som sista Bonkapälle, båda som bekant från Linköping. Ett mindre gäng gamlingar från LiTHe Blås hade samlats på gräsplätten i närheten av Slottet där också denna bild är tagen.

IMGP0519.JPG