Befinner mig i Rom på konferens med jobbet. Bor på Radisson-SAS här.
Wow kanske någon säger, men jag säger "oj", för det här är det knäppaste hotellet jag någonsin har bott på.

För att ta det från början: Man kliver in i lobbyn som är som en stor öppen yta nästan utan några traditionella möbler. Mitt i finns något som närmast kan liknas vid en stor uppblåst gummi-flotte av vitt tyg som är upplyst inifrån. Det är receptions-disken. Där skall man checka in. Lamporna i denna "gummi-flotte" är den enda belysningen som finns, vilket betyder att det är mycket skumt i lokalen. Så skumt att receptionisterna har tagit en skrivbordslampa och riktat den upp i taket för att åtminstone se tangenterna på datorerna. När jag frågar om det pågår en renovering av hotellet och pekar på lampan får jag till svar att "det är för att kunna checka in dig snabbare". Jovisst.

Så får man då sin nyckel, som är en plastbricka med en liten plupp på, stor som ett knappcellsbatteri. Man tar hissen upp, som saknar angivelse för vilken våning som leder till vilka rum, vad som är restaurant osv, kommer ut i en nästan helt mörk korridor, tar sig vidare in i huset och hittar rätt korridor. Kanske. För det går inte att hitta några nummer på dörrarna! Så småningom hittar jag siffror på väggen 2 dm över golvet, vita siffror på vit vägg. Smart. Inte! Nåväl, jag använder "pluppen" på plastkortet och petar in den i ett motsvarande hål på gaveln vid min dörr och dörren går upp. Kolsvart. Hittar en springa där jag kan peta in kortet och belysningen går igång. Inte bara den förresten, utan också luftkonditioneringen, på full fart. Låter som ett jet-plan ungefär. Kollar in rummet. Där finns två sängar, och direkt bakom dessa en vägg av frostat glas och bakom den finns badkaret! I rummet finns dessutom ett handfat (där det inte finns någon plats för tvålen). Det finns också ett kombinerat skrivbord/minibar/kassaskåp, men ingen stol! Ringer receptionen för att få en stol. Frågar litet försynt om huruvida det finns bredbandsuppkoppling och får reda på att visst finns det – ISDN! Säger att då kan det kvitta, men frågar för säkerhets skull killen som kommer med stolen. Han pekar på ett uttag märkt ADSL (fast egentligen är det Ethernet), skickligt gömt under en list på skrivbordet/minibaren. Det finns inte en rad om bredband i "instruktionsboken". Däremot finns platt-TV och DVD. Men jobba skall man tydligen inte kunna göra för det finns bara ett el-uttag.

Och så här håller det på hela tiden, den ena tokigheten efter den andra. Det senaste var att toan i lobbyn har automatiskt lyse. Lysande Sickan. Bara ett litet problem. Sensorerna sitter i handfatsavdelningen, och är det ingen där så blir det mörkt när man sitter på toa.

Här har vi alltså ett hotell som vill vara ett av de lyxigaste i stan men där det helt enkelt har gått helt galet. Man har gett designers fria händer och inte haft användaren/gästens behov alls i tankarna, bara att det skall se snyggt ut. Buuu Radison-SAS!

Så är man då på andra sidan jordklotet (nästan) i den trevliga staden San Francisco, mest känd för sina kullar, cable-cars och Fishermans Wharf. Vad jag gör här? Jo på måndag skall jag träffa höjdare från Sun som skall berätta om sina planer och innan dess roar jag mig bara. Det blir nämligen mycket billigare flygbiljett om man stannar över helgen än om man inte gör det. Faktiskt kostar biljetten bara 8500 kr tur och retur, vilket kan jämföras med biljetten München-Rom tor och retur som kostar lika mycket. Att jag nämner just den streckan beror på att det är dit jag skall efter Kalifornien. Idag har vi (dvs jag och Anders Gollbo från Sun i Sverige) mest shoppat, bland annat en ur-häftig GPS (Garmin GPSmap 60CS). Om en halvtimme skall vi gå ner till Fishermans Wharf och äta litet seafood, förmodligen blir det en hummer och några Margaritas. 🙂
Imorgon hade vi tänkt åka till Alcatraz, men alla turer är fullbokade 🙁 Vi gör ett försök och ringer bokningen imorgon bitti för att se om det har blivit några återbud. (Hade tänkt skicka upp en bild här också, men datorn vill inte…)

Japp, du läste rätt: Det går att parkera i vårt garage igen. Efter två år eller så så har vi nu äntligen fått "ändan ur" och städat ur garaget så till den milda grad att där går att parkera igen. Det var ju så att när Martha och jag flyttade ihop så blev det en massa grejor "över". Nu har vi försökt, och delvis lyckats, sälja en del av detta, och i helgen gjorde vi ett frest för att sälja ytterligare saker och dessutom körde vi ett stort lass till tippen. Så nu kan garaget få göra det det är bäst på – att husera bilar. Nu är det inte bara för vår egen skull vi har gjort detta. Eftersom vi har två bilar har hittills en stått på garage-uppfarten och den andra på gästparkeringen. Om detta har grannarna tyckt INTE. Nu kan det väl bli tyst på dem får man hoppas.

Förra helgen var jag med min kör – Linköpings Kammarkör – i Limburg, på "Harmoniefestival", för att tävla i körsång! Det var jättesvårt och jättekul på samma gång. Över 250 körer hade anmält sig, så det var ingen liten tävling precis. Naturligtvis tävlade inte alla körer mot varandra, utan man var indelade i olika klasser, t ex Manskörer, barnkörer och den klass vi tillhörde – Blandade kammarkörer. Vår klass innehöll från början 16 körer från hela världen, från USA och Brasilien i väst till Philippinerna i öst. Det var hård konkurrens, men det gick ändå ganska bra. Vi hamnade till slut på en sjätteplats och fick "Prädikat Silber", dvs ett diplom av silver-valör, vilket vi är mycket nöjda med och stolta över. Kören som vann kom från USA och kan bara med ett stort mått fantasi kallas amatörer. De var mycket proffsiga och tog full pott hos samtliga domare.

Men nu har vi fått blodad tand och kommer att ställa upp i fler tävlingar framöver, var så säker!