Idag har historia skrivits. Källarrenoveringen blev definitivt klar genom att elektrikern kopplade in värmegolvet och snickaren monterade en plåtlucka framför det fula hålet i trumman som döljer rören i taket. Därmet kan vi sätta punkt för en historia som började för över ett år sedan.

Det hela började med att Martha kände en unken lukt i källaren. Vi tog dit firman Vått & Torrt som kunde konstatera att trät i golvsyllarna hade börjat att ruttna. Inte att undra på eftersom de låg direkt mot betong-golvet. Hur kunde man bygga så? Dessutom luktade det apa från badrummet, där våtrumstapeten hade börjat ändra färg på sina ställen. Inte var det mycket bättre i gillestugan där en heltäckningsmatta var klistrad direkt mot betongen, eller förrådet där ”golvet” bestod av jord.

Vått & Torrt informerade om att vi troligen kunde få ekonomisk hjälp med renoveringen av Småhusskadenämnden. Sagt och gjort, vi skickade in en ansökan. Flera månader senare, (detta var våren 2003) hade vi kommit så långt att vi hade en intresserad firma som kund åta sig jobbet. Men vi visste inte när de kunde börja. Till saken hör också att vi skulle flytta ihop i vårt ”nygamla” hus och ville för allt i världen inte göra det när källaren skulle renoveras, så vi hade i det längsta skjutit upp Marthas flytt.

Men nu tyckte vi att de dubbla hyrorna plus dubbel städning osv började kännas tungt, så vi bestämde ett datum då vi skulle börja flytta.

Gissa vad? Jo, du gissar rätt: Samma vecka som vi börjar flytten dyker hantverkarna upp och skall börja riva källaren. Det är nu september 2003. Följden blir att vi får ställa alla flyttkartonger, möbler osv där det går, dvs på verandan, i garaget, i vardagsrummet osv. Fullt överallt. I princip hade vi bara köket, arbetsrummet och sovrummet som inte var belamrat.

Och idag är alltså jobbet färdigt. På riktigt. Nu kan vi börja bo. Gissa om det känns härligt?