Förra veckan hände det som inte fick hända. Åtminstone tror jag det. Nämligen att jag glömde min säkerhetsdosa för inloggning till jobbets nätverk på tåget. När jag konstaterat det idag ringde jag till SJ’s hittegodsavdelning. Det finns numera bara en och den ligger i Stockholm. Efter att ha väntat ca 45 minuter på att komma fram i telefonkön kollade tjejen i andra änden om de hade fått hittegodset från i torsdags förra veckan. Det hade de inte. Men det är normalt, för ”det tar ungefär en vecka för bussgodset att komma fram.” Hörde jag rätt? Javisst! SJ litar alltså inte på sina egna transporter (eller tycker att de är för dyra) och kör därför hittegodset med bussgods! Absurt? Ja! Förklarligt? Möjligen. Så här skulle en förklaring kunna tänkas se ut. SJ beslutade förmodligen för en tid sedan att någon annan troligen kan sköta det här med hittegods mer rationellt än SJ själva. Hittegods är så att säga inte core business. Vad göra? Jo, man outsourcar förstås. Och outsourcingpartnern rationaliserar på så sätt att man drar ner på antalet fysiska lagringsställen till ett (på bottenplan på Stockholms central), servicen till ett minimum (45 minuter väntetid i telefon), och kostnaden för att skicka hittegodset till Stockholm. Det senare gör man lättast genom att använda bussgods. Men kanske SJ borde ha ställt vissa krav på sin outsourcing partner? Det är liksom inte bra för imagen om partnern väljer landsvägen framför rälsen. Fniss. 🙂