Är för närvarande på tjänsteresa i Kina, närmare bestämt Beijing för att lära kineserna litet om hur man dimensionerar hårdvaran för OSS. Lyckligtvis fick jag några timmar ledigt idag och har fått uppleva litet av staden. Detta är en stad som rymmer ca 7 miljoner invånare och som har förvandlats mer eller mindre totalt sedan jag var här som turist för 20 år sedan. Borta är all propaganda och i dess ställe finns reklam. Kina är nu minst lika kommersiellt som vilket land som helst i väst. Och statussymboler för de nyrika saknas inte heller. Helst av allt verkar det som man skall ha en sprillans ny Audi A6. Svart, med mörktonade rutor så att ingen ser in.

Det finns många saker att gilla i Beijing: Att priserna är så låga t ex. Detta gäller det mesta som är inhemskt producerat, t ex kläder (ofta med lyxmärkes-märkena påsydda), mat, taxi och prylar i största allmänhet. Likaså är det lätt att tycka om restaurant-maten, som faktiskt är ganska olik den som serveras på svenska kina-restauranter. Igår var vi tre Ericsson-människor som delade på 6 rätter och drack två stora flaskor öl till. Jättegott. Pris? Totalt 160 kronor! Idag blev det litet dyrare när jag beställde en halv Peking-anka (eller Roast duck som det heter här) till mig själv tillsammans med en kanna jasmin-te. Kostnad: 110 kronor. En typisk taxi-resa kostar mellan 10 och 20 yuan, dvs 8.50-17 kronor!

Det finns även en del saker som är mindre bra: Att nästan inte en människa utanför kontoret och hotellet kan engelska, t ex. Allra minst taxi-chaufförerna. Det enda sättet att ta sig dit man vill är att få en kines som kan engelska (t ex på hotellet) att skriva ner adressen på ett papper med kinesiska bokstäver så att taxi-chaffisen förstår. Trots detta funkar det inte 100 procentigt. En annan sak som gör det svårare är att ställen har olika namn på engelska och kinesiska. T ex heter mitt hotell ”Kerry Center” på engelska men något helt annat på kinesiska. Bra? Inte. Luften är heller inte den bästa. När landet har kommersialiserats har miljön fått mycket stryk. Detta är värsta sortens rå-kapitalism, men med bara en enda kapitalist – staten.

Trots allt är jag rätt nöjd med tillvaron just nu. Önskar bara att Martha vore här också…